Kroppsspråk

Kroppsspråk
Hunden är ett fantastiskt djur och med sin kropp förmedlar den en oerhörd mängd av sina känslor, tankar och
behov, och allt detta genom ett detaljerat kroppsspråk.
Vi människor förstår ofta inte detaljerna av vad våran hund vill med dess skall och ylande
istället så får vi den stora delen genom hundens kroppsspråk. I stort kan man väl säga att det
röstläge alla människor förstår hos en hund är morrandet - inte tid för kel!
Man kan säga att hunden ger ut en rikedom av fakta med sitt kroppsspråk, genom små förändringar av öronen,
svansen, läpparna, rygghår och hållning av kroppen ger hunden fakta om allt från dagsform till situationsbunden reaktion. Det är viktigt att poängtera, när man talar om hunden och dess förmåga att kommunicera att hunden aldrig bara kommunicerar
med en kroppsdel utan hela kroppen samarbetar alltid vid kommunikation till oss och dess artfränder.

Med ett samarbete mellan hundens ögon och kroppshållning kan den ge ut information om dominans eller underlägsenhet.
Den dominanta hunden tar ofta ögonkontakt med en stirrande blick och står upprätt med sin kropp och småmorrar med munnen. Är hunden är underlägsen håller den inte kvar sin ögonkontakt utan böjer huvudet, tittar ned i marken och kryper ihop med sin
kropp och gnäller lite.
Med sin svans ger hunden ut information om den är glad, rädd, om den skäms och på min lilla BeeJay kan man tydligt se om han fått span på något vilt med svansen – den blir spänd som en sträng och står rätt upp.
Om man är ute och jagar med sin hund och den stannar och spänner svansen rakt bakåt, med en framtass lite lätt upp dragen
från marken. Då vill hunden visa att den spanat in något. Och med svansen rakt bak och tassen i vädret vill den visa en linje mot målet som den siktat in.

Tikar har ofta svansen rakt upp för att hannar ska kunna komma och lukta. Och med att lukta på honans analsäckar och bäckenbottenkörtlar får hunden information om könet och om hon är i löp.
När din hund är glad viftar den svansen fram och tillbaka och åt sidorna.
När hunden är rädd så viker den in svansen mellan benen och kryper ihop med kroppen. Men detta beteende ser du även hos en hund som gjort något dumt och skäms.
Hundens kroppshållning är aldrig statiskt utan den förändras hela tiden efter känslor och humör, händelser och situationer. Den lugna hunden har avslappnad svans och öron, men när den blir uppmärksam höjer den svansen och reser på öronen. Om hunden sen känner sig aggressiv eller trängd lyfter den svansen ytterligare, reser på rygghåren och drar läpparna bakåt så att tänderna visas.